Jag har skaffat tre barn.
”SÅ FÅR DU INTE SÄGA! Då uppskattar du inte dina barn, du älskar dem inte. Det är heller inte snällt mot dem som inte kan få barn.”
Men jag är ledsen, jag tror inte att de som är barnlösa tycker att jag inte respekterar dem om jag säger att jag skaffade mina barn. För det gjorde jag.
Varför är det så hemskt? Det hade väl varit värre om jag hade köpt eller hyrt dem. Eller om jag ångrade mig. Vilket man ju i och för sig gör någon gång ibland tills de somnar och är vackra som änglar som gått i idé.
Så varför skaffar man barn?
Här är mina anledningar:

1. Att få köpa en duffel. När första dottern var arton månader köpte jag en duffel till henne. Dra mig baklänges på en liten gullighetskärra vad underbar hon var! Fet, rundkindad och ljuvlig i sin lilla mörkblå duffel med såna där konstiga knappar. Självklart var den extremt opraktisk och helt idiotisk att sätta på ett barn som rultar omkring som en fyllefarbror, men duffeln är anledning nummer ett till att jag skaffade barn. 

2. Skolstart. Bebisar är jättemysiga. Men de får inte gå i skolan. Nu ska min Astrid gå i skolan och vi har varit på stan och handlat ryggsäck och pennor. Roligare shopping har jag sällan eller aldrig upplevt. Visst minns ni hur det var när man köpte en pennvässare och lite annat lull-lull och fick lägga det i ett nytt pennfack som luktar intensivt av plast och sedan ta det pennfacket och lägga det i en ny ryggsäck som luktar ännu mer plast. Hela sommaren har jag räknat ner dagarna till den augustidag då jag får ta med mig min stora tjej till stan och hitta den perfekta väskan. JAG VILL GÖRA DET IGEN! Och det får jag. Om två år börjar Saga ettan.  

3. Köra barnvagn. Det finns två alternativ. Det ena är att skaffa barn. Det andra är att bli en sån där tant som går runt med en skabbig vagn full med fantaburkar. När jag väntade Astrid kunde jag inte hålla mig. Vi skulle ärva Joachims bruna vagn från 1977 och jag KRÄVDE att den skulle plockas ner från vinden så att jag kunde kontrollera (testköra) den. Så fick jag gå gatan fram på Joachims barndomsgata med hans barndomsvagn. Och jag var så stolt. En granne kör förbi och vevar ner rutan. ”Grattis! Vad blev det?” ”Jag vet inte, jag bara provar” ropade jag glatt tillbaka. 

Där har ni skälen till att mina barn skaffades. Utan duffel, skolstart och vagn skulle jag inte haft en morot att bli med dem.