Nu, mina vänner, slutar jag blogga

Jag trodde att det skulle vara hur lätt som helst att lägga ner den här bloggen. Det var det inte. Det blev svårt. Jag har suttit och kletat med det här inlägget ända sen i morse – och i huvudet ända sen förra veckan, då jag bestämde mig. Fast det kanske inte är så konstigt ändå, att det blev svårt. Jag har ju gjort nästan dagliga inlägg ända sen… få se nu, 2006. Eller var det 2007? Jag minns faktiskt inte. Märkligt att jag inte har bättre koll än så. Nåja, jag har aldrig varit en sån som kommer ihåg datum och sånt som hände förra sommaren. Kan vara bra i såna här lägen. Man slipper bli sentimental.

Men i stora drag minns jag förstås. Från början var bloggen en renodlad redaktionsblogg. Jag skulle bara ta hand om den några veckor, men snodde den åt mig helt. Och eftersom ingen annan var intresserad adopterade jag bloggen och gjorde den till min, BARA MIN! Vilket i praktiken betyder att den har växlat mellan att handla om redaktionen, mig själv, en liten pojke, en vacker kvinna, en liten hund, mig själv, ett stort bröllop, ett radhus, mig själv, en massa kompisluncher, mig själv, en lång pappaledighet, lite sketchmakeri och mig själv. Och som en överraskande knorr blev bloggen utsedd till ”kulturblogg” nu på slutrakan. Men det har ju funkat, eftersom maniskt tv-tittande gudskelov också sorterar in under rubriken ”kultur”.

Nåja. Jag lägger ner nu, eftersom det i ärlighetens namn har varit skittungt att hålla ångan uppe det senaste halvåret. Det har krävts mer och mer tid och energi. Vilket inte betyder att jag har varit missnöjd. Tvärtom tycker jag att det har varit förbannat roligt. För det mesta. Men nu, när jag har vänt och vridit på varje ämne jag både behärskar och inte behärskar – minst två gånger om dessutom – känns det som om bloggen är ”färdig”. Herregud, vilken tid det tog, men nu är den klar. Visst blev den fin?

Jag har egentligen inget mer att säga, utom att det ALLRA roligaste och häftigaste har varit att det faktiskt har funnits folk – det är ni det – som har läst och kommenterat. Vissa har hängt med hela tiden, vilket är både imponerande och lite oroväckande. Hur mår ni egentligen? (Här skulle jag lägga in en blinkade smiley om jag var den sortens skribent.)

Så jag tackar och bockar så varmt och djupt jag kan för den här tiden. Det är er förtjänst att bloggen har hållit så länge. Tusen, tusen, TUSEN tack.

/Fred

PS. Oroa er inte för den allra sista tävlingen. På måndag kollar jag vem som vunnit och lägger in era namn här nånstans. Det löser vi.

PS2. Det är mycket möjligt att någon på redaktionen börjar blogga på amelia.se på något annat sätt. Håll utkik.

PS3. Det här känns nästan som att göra slut med någon. Fan vad otäckt.

PS4. Annars kanske vi ses på www.twitter.com/fred_forsell eller bloggattalskatill.blogspot.com

PS5. Vilket otroligt jävla långt inlägg det blev. Ledsen för det.

PS6. Kjamiz!